LÄSTIPS | "Sista resan till Ingermanland"
Dela |

Torkel Ivarsson skrev i Ingria nr 3/2006 både om sin vän Jussi Jänis och om deras gemensamma resa till Ingermanland under försommaren. Det är denna resa som blivit grunden för boken "Sista resan till Ingermanland."

Det är smart att ta läsaren med på resan och låta de personer Torkel och Jussi kommer i kontakt med berätta om sina egna familjers öden och därigenom egentligen även skeenden i ingermanländsk 1900-talshistoria i allmänhet. På samma sätt skildrar författaren omgivningarna allteftersom de far genom det ingermanländska landskapet och får kompletterande uppgifter om hur det var förr i tiden.

Tillsammans med Jussi Jänis vandrar han t.ex. omkring i Jussis hemby och passar på att fotografera och dokumentera dagens Kommola och andra ställen de besöker. Dessa aktuella foton kompletteras och delvis kontrasteras av äldre foton. En del är ur den 1944 utgivna "Kadonutta Inkeriä" (svensk förkortad version utgiven som "Det svunna Ingermanland") och visar upp ingermanländsk kultur i helg och söcken men även förhållandena under den tyska ockupationen.

Efter "reseskildringen" kommer sedan ett längre avsnitt med direktintervju med Jussi som berättar om sitt liv och sin ovanliga och intressanta karriär från textilarbetare under de första 25-30 åren i Sverige till präst för både svenskar och finsktalande huvudsakligen i Borås, men efter pensioneringen även i Göteborgs stift. Här tar Jussi oss också med på tidigare resor till Ingermanland, där han gjort stora insatser just som präst när den ingermanländska kyrkan just blivit självstndig och led av stor brist p själasörjare. En gästande präst från Sverige, som ändå hade samma upplevelser av skräck och förföljelser som landsmännen där borta också har, har kunnat förstå och trösta och vara till hjälp på många sätt när man äntligen åter fick bedriva församlingsarbete i Ingermanland.

Boken om Jussi som guide och berättare bjuder på ett långt livs olika skeden och upplevelser. Det tackar vi alldeles speciellt för.

"Sista resan till Ingermanland" kan beställas direkt från Borås Tidnings förlag genom Anneli Ekström, tel. 033-700 07 36, eller Sveriges ingermanländska riksförbund.

Priset är 195 kr + frakt.

Utdrag ur boken:
Kvällen tillbringar vi runt det lilla matbordet hos familjen Alexander. Stämningen är först lite avvaktande, främst tror jag beroende på min närvaro, men blir sedan gemytlig och pratsam. Eftersom jag hade hört talas om de svåra ryska dryckesvanorna hade jag räknat ut att jag skulle presentera mig som nykter alkoholist, och på så vis komma undan med hedern något så när i behåll.

Men det går förstås inte. Min uppfostran bjuder mig i stället att bemöta den ryska gästfriheten med artighet. Allts glas efter glas fylls till brädden och jag sveper dem i samma takt som Alexander och hans gamla lumparkompis.

De var en gång "tankister", det vill säga pansarsoldater, och sådana backar förstås inte för lite vodka en lördagskväll.

Jag småskrattar för mig själv och tänker att det svenska infanteriet väl inte får vara sämre. Tur att vi möttes här och inte på slagfältet.

Skrattet fastnar dock i halsen när jag plötsligt hör att Alexander företräder den officiella uppfattningen att tjetjenerna som "banditer och terrorister". Det finns en åtskilligt mer nyanserad bild men vi väljer att inte kommentera dessa påståenden.

Så blir det dags för bastu. Alexander har förberett väl. Veden brinner med stark låga i kaminen, luftfuktigheten är garanterat hög och björkriset blött i varmt vatten och mjukt. Jag tjuvkikar på mina erfarna bastukamrater för att se hur de hanterar riset. De slår ganska lätt överallt där de kommer åt på kroppen. Jag gör likadant. Det känns inget särskilt men det gör säkert nytta och det är roligt att en gång i livet få vara med om ett klassiskt bastubad.

Efter en rejäl sittning är det dags för doppet. Vi springer ner mot en liten göl i närheten och kastar oss i. Det är rätt kallt i vattnet men några simtag blir det i alla fall.

Så upp igen och en ny omgång i värmen. Alexanders kamrat häller mer vatten på de glödheta stenarna och vi nästan skållas i ångan.

Jussi och jag ger upp efter ett tag och låter de ryska tankisterna avsluta sittningen på egen hand. Jag går ut naken från bastun och njuter av solnedgången, allt det gröna, stillheten, fågelkören. Jag hör näktergal, koltrast och gök och ytterligare några skönsjungare som jag inte vet namnet på. Den respektingivande gårdvaren kommer tassande från en vaktrunda och nosar vänligt på mig. Jag tillhör nu familjen.

« Tillbaka



Sista resan till Ingermanland